Lite kul...

...måste man ha.

Jag ropar "Var är Fjant?" Varpå dottern vältränat svarar "Hääär mamma!"

Kul om man kollade på oacceptabla tecknade serier på 80-talet...

Bönan sover

Försöker förlänga tiden Bönan kan vara hos dagmamman. Hon har bara gått 9-13 pga sabbar vilan för de andra barnen. Men nu råkade jag veta att de andra som går nu inte heller brukar sova... och tänkte att kanske Bönan är mogen för en "vila," det vill säga ligga ner och chilla i en halvtimme.

Vilket betyder att jag kan hämta henne halv fyra istället för klockan ett. Man betalar ju ändå för hela dagen.

Plus att Bönan faktiskt gillar att vara hos dagmamman. Hon är inte som jag var, hon är utåt och social och gillar annorlunda miljöer och folk... så ja, hon vill ju vara där.

I alla fall så messade dagmamman precis att Bönan somnat. TYPISKT. Hon sover ALDRIG annars! Dagmamman läxar återigen upp mig angående vikten av att barn vilar.

Helst tre timmar om dagen tills de fyller 16 (mutter mutter). 

Men nu sover hon alltså. Hos dagmamman.

Sovträning (?)

Maken är ute och far igen. Just nu befinner sig bandet i Melbourne (viktiga grejer det där).

Så Bönan och jag är ensamma hemma. Då brukar jag passa på att blogga lite. Och äta chocklad. Och ost. Och snabbmakaroner med sås på burk. Och så vidare. och så vidare.

Har påbörjat ett nytt kapitel i Bönans sovträning (sleep training, säger man så?) Pga hade inte tillräckligt med problem redan. Har man inte att göra så skaffar man sig. Är huvve dumt får kroppen lida - etc, som mamma skulle ha sagt.

Och nej, hon brukar aldrig sova hela natten utan att vakna. Men denna gången handlar det inte om detta, utan snarare om själva insomningen. Jag är trött på att ligga brevid henne i minst en timme och vänta på att hon ska somna. Maken accepteras icke, det är jag varje kväll. Och alltid minst en timmes läsning, sen en timme till att somna. Nu har jag bestämmt att Bönan ska läsas för, stoppas om och sedan somna. Själv. Mamma ska... eh, jag vad kan man göra med dylika oceaner av tid? Plugga? Skriva en roman? Kolla facebook? Ja, ni vet.

Premiär var igår. Det gick inte så bra. Först var hon skitglad och kunde inte vänta på att jag skulle gå (vi hade snackat igenom saken). I'm a big girl, mamma! Efter två minuter kommer hon ut i vardagsrummet, i upplösningstillstånd. I'm a LITTLE girl, mamma!!! 

Jag gav genast upp. Maken ansåg att Bönan maipulerat mig. Bönan vann rond ett, alltså.

Fullt hus

Här fortsätter det att gå livat till. Har återigen hela huset fullt med folk, Bönan har enormt kul med sin nya bästis - ett 8-årig flicka. Säger ofta att man nog hade kunnat tänka sig ett syskon om detta hade kunnat vara en 8-årig flicka (istället för en bebis).

Bönan vet inte till sig av glädje, och har plötsligt blivit så himla stor. Hon kan prata två språk flytande, sjunga, rita och argumentera. Hon är rolig. Vad roligt detta är just nu!

Många skaffar ett till barn när orginalbarnet är i denna åldern. Jag tänker att de måste missa så mycket? Jag kan inte föreställa mig att göra hela bebis-grejen med Bönan att ta hand om? Det handlar ju inte bara om att hon ska överleva; man ska ha tid, ork och energi nog att leka med en Böna. Att lyssna på henne och prata med henne. Att ta ut henne på äventyr och göra sånt som just hon gillar.

Inte, eh... vad gör man med en bebis? Inte mycket.

En tveksam seger

Marabou är väl ok när man detoxar? Folk har ju ändå besvärat sig med att skicka hit choklad, då vore det rent ut sagt oartigt att inte äta upp den...

Dessutom anser jag att man måste detoxa gradvis. Man börjar med alkohol, runt den 3:e januari sådär, beroende lite på vilken veckodag nyårsafton föll på. Sedan följer socker, varpå man lägger till den värsta skitmaten man vant sig vid under december månad (som alltid verkar urarta av någon anledning?) typ chips, vitt bröd, elva koppar kaffe om dagen, och så vidare.

Sedan sköter man sig i alla fall till sin födelsedag, vilken i mitt fall olyckligtvis äger rum i februari. Men men.

Vi hade en "semestervecka" om man nu kan säga att man haft semester när man i vanliga fall bor i Byron Bay och inte har ett jobb.

I alla fall så åkte vi till Brooms Head, en liten plats cirka två timmar med bil söderut härifrån. Dvs kollar man på kartan ser det ut att ligga på samma ställe. I Brooms Head finns en campingplats, en liten kiosk och vilda emuer. Det var ganska schysst, lite långsamt kanske - och på dag tre bestämde sig Bönan för att hon inte kunde gå.

I 10 dagar var ungen övertygad om att hennes ena fot inte fungerade (det var inget fel på den) och vägrade i sten att stödja på den. I TIO DAGAR. Både jag och maken höll på att förlora förståndet. Folk runtomkring oss var djupt imponerade av Bönans hängivenhet, hon till och med vägrade att gå fast hon visste att jag och maken inte såg henne.

Jag försökte allt. Jag googlade och letade i böcker. Det fanns inga liknande exempel, en tvååring kan helt inte vara så envis, det finns inte. De skulle bli distraherade, glömma bort sig, ge upp vid minsta muta. Men inte Bönan.

På dag 10 hade vi glömt allt vad tålamod och pedagogik heter. Ensam hemma med Bönan började jag lirka. Tog fram en chokladkaka, en av mina många Marabou. Ser du, sa jag, vad man kan få om man kan gå? Bit efter bit åt jag upp chokladen, tills - ungen ställde sig upp. Aha! Nu ska du gå också, sa jag och svalde en bit choklad till. Då, DÅ, slutligen, började ungen att gå lite trevande - cirka tre meter för varje chokladbit.

En tveksam seger.

Medan vi var i Brooms Head passade jag på att susa ner till Bellingen för att hälsa på en släkting - eftersom det var så nära. Endast 2.5 timmar att köra. Enkel resa. Tillbakavägen dagen efter var något knöligare än ditvägen, då alla i detta landet ständigt verkar vara på väg norrut - och även på grund av allt bubbelvin vi hällt i oss kvällen innan. Men det gick bra det med, så länge jag bet mig i läppen och tänkte på iskalla vattenfall.

Nyårsafton 2015

Då har det hunnit bli den dagen med.

I allmänhet har det varit apstressigt här i Byron Bay - jävligt mycket folk och jävligt mycket bilar och jävligt lite plats. Dessutom haft huset fullt med folk. Dessutom varit skitväder och blåst och regnat hela tiden.

Är trött, och ämnar lägga mig om cirka en halvtimme. Klockan 22.00. Så gott nytt år alltså.

Hade visserligen tänkt skriva en bra lista med ambitioner och mål för nästa år, i stil med gå en kurs i reiki, yoga tre gånger i veckan osv, men orkar inte så det får bli det gamla vanliga: dricka mindre, röka mindre, äta mindre och slutligen... lära mig att behärska mig. 

Gatufesten

Det blev inte så spännande - vi velade fram och tillbaka halva dagen om hur vi skulle göra (det vill säga, skulle vi åka bort över dagen, eller skulle vi masa oss ner till festen). Jag spenderade lite tid på att halvhjärtat försöka övertyga Bönan om att hon borde sjunga en sång med pappa. Det var hon med på av och till, men aldrig tillräckligt mycket med för att faktiskt öva. Och så fort hon fick syn på allt folk på gatan så var det klippt. Maken ansåg att vi borde skriva upp Bönans nummer ändå, men jag vägrade av princip att sätta den typen av press på en två-åring. Vi blev tillfrågade om vi hade nåt, på vilket jag iskallt svarade att Bönan var för liten (underförstått; detta är barnsligt).

De andra fruarna hade dock kul i högklackat och åtsmitande kläder (eh, för barnen var det ja). Men jag är inte sådan som gillar att visa upp mig, och nyligen så har jag alltså accepterat mig själv som jag är. Så istället för att dansa runt och skämmas så satt jag på marken bland publiken (dvs barnen) och drack rödvin.

Ny energi

Alltså den här soffan har stått här i FYRA år. Fattar du? FYRA år. Jag får utslag. Panik. Mjäll. Hela livet har liksom... stagnerat.

Ger maken en stressad blick. Maken ger mig en stressad blick tillbaka. Maken hatar nämligen när man möblerar om. Jag älskar att möblera om.

Ok... flytta den då. Maken surar.

En intensiv dag av aktivitet följer. Jag har gjort allt från skurat under kylskåpet till flyttat på soffan.

Det kvittar om det blir "bättre" än innan.

Poängen är att... nu ligger det inte damm under soffan. Eller under kylskåpet. Det finns en ny energi i hela huset.

Energi?, undrar maken.

Jaaa!

Mardröm!!!

Grannarna brukar aldrig bjuda in oss till sina gatu-fester. Tyvärr råkade maken börja prata med en av dem förra veckan, varpå vi blev inbjudna till helgens tillställning, säkerligen till både grannens och makens förtret.

Det är en talent-show. Alla måste bidra. Alltså fattar ni. Det är meningen att vi ska hitta på ett sång och dansnummer, ett magiskt trick eller dylikt - mardrömmars mardröm!!! Jag måste emigrera.

Det finns ingen chans att jag... alltså hallå... detta är sådant som en blir intvingad i under sin skoltid, men säkerligen inte borde behöva nedlåta sig till efter att en fyllt 30?

Det är svårt för mig att beskriva paniken jag känner vid tanken på sådant här trams. Saker jag hellre gör än uppträder inför folk:

1. Står i downward dog i 30 minuter
2. Dricker alger
3. Läser David Icke
4. Sorterar kvitton
5. Skurar toaletten
6. Går utan kaffe en hel dag
7. Stryker
8. Ser på balett
9. Piercar näsan
10. Typ nästan vad som helst...

No more Blöjor?

Har inte behövt ge Bönan ventolin (hyperaktivitets-astma-medicinen) igen, så det är ju bra.

Och bara så där så beslutade hon sig för att sluta med blöjor. Inget jag gjorde har ju funkat - jag har tränat, bönat och mutat - men nix pix, tills en dag hon helt enkelt var redo. Det har alltid vart så där med henne.

I och för sig så förekommer olyckor ibland. Vid ett par tillfällen har hon helt missat själva toalettstolen, och nu ikväll så ramlade hon av toaletten. Rakt ner i klinkergolvet. Dessutom vågar hon bara kissa i toaletten hemma, så det blir problematiskt att gå ut. Då kan man få sätta på en blöja. Jag har bestämmt mig för att inte göra nåt alls åt detta. Bönan kommer en dag att vara redo för även främmande toalettstolar.