Regn

Nu får det fan ta och sluta regna. 

Förra året brann det överallt, vi var redo att ta våra väskor och dra - i år regnar det. Nu har det regnat så mycket så att det är blött överallt. Det är svårt att beskriva. Det blir nog inte så i Sverige. Det är liksom inte samma mängder regn. Här kan det regna på ett dygn vad det regnar under en hel svensk sommar. Och det kan regna så mycket varje dygn, i tre veckor. Fem. Tre månader. Det liksom glömmer att sluta. Efter regn kommer storm. Och hagel. Sen börjar det regna igen. 

Lakanen är blöta. Handdukarna torkar aldrig. Alla kuddar är fuktiga och möglar. Kläderna i garderoben. Jag tvättade typ allt pga det luktade mögel. Men det torkar ju aldrig så det var nog en dålig ide. Det blir grönt och vitt mögel på alla ytor man inte torkar av varje dag, typ bokhyllor och fönsterkarmar. Alla hostar på nätterna. Det är helt sjukt, sluta fucking regna! 

Här lever man ett med naturen. 

Get a puppy, they said.

Bönan: "jo man använder hjärnan hela tiden. Till och med när man pratar."

Har ett excel spreadsheet för att utforska vart alla pengar försvinner till. Min kolumn: $12, $30, $14, $12. 

Hundfan: $115, $25, $37, $5, $25, $100, $89, $90. Plus mat. Den betalade vi förra månaden. 

Bra beslut där, skaffa hund. 

Livet som SAHM

Maken jobbar numera traditionella tider, det vill säga, han är aldrig hemma. 

Jag är alltid hemma. Eller i bilen. Terrible Two gallskriker bara man kommer nära bilen. Kvider "no, no, no" med hjärtskärande röst när man trycker in henne i bilstolen så att folk runtomkring antar att man håller på att strypa henne. Men bilstolen är inget hinder för Terrible Two. Hon har snart sina armar ute, drar ut bältet och glider ner på golvet där hon nöjt försöker öppna dörren. Panik. Maken anser att jag borde ta det lungt, ungen kan inte öppa dörren. Tror han, ja. Jag tror det är en tidsfråga. 

Tänkte igår att det är skönt att slippa jobba i allafall. Om man då inte räknar kid-wrangling och hushållsarbete som jobb. För i så fall så jobbade jag 14 timmar igår. Utan rast. Fast jag vet inte om jag skulle kalla det jobb ändå. Det är väl... livet? 

Jag kan i allafall skriva en CV

Maken lägger en sked jordnötssmör i mixern, och stoppar skeden i munnen, vilket han tydligen aldrig kommit på att göra tidigare. MMM, säger han, GUUUUD vad gott, man skulle kunna äta jordnötssmör direkt ur burken med en sked! 

Jaha, säger jag och försöker låta förvånad, maken har alltså inte märkt att det går åt fyra burkar i veckan. Att vi spenderar för mycket pengar på matvaror, det har han märkt i största allmänhet. Säger till mig att handla mindre, speciellt dyr skräpmat typ vegansk ost och majonäs. Gnäller sedan surt när det bara finns torkade linser och bönor hemma. Vilket jag anser är så typiskt karlar, så att det nästan blir komiskt. Jag blir alltså inte ens arg. 

På grund av hur jävla dyrt allting plötsligt är (elräkningen, ELRÄKNINGEN!!!), så ville maken att jag skulle skaffa ett jobb. Det gick sådär. Jag är ganska bra på att skriva en CV. Men sen blir det värre, när man ska... göra grejer. Prata med folk, och... jobba. 

Dessutom tvivlar jag på att maken skulle kunna stanna hemma med barnen, han vet till exempel inte ens var städprodukterna står. Inte för att han skulle ta sig tid att trycka på "on" på diskmaskninen. Och han kan inte laga mat. Etcetera, etcetera. Så när jag inte kunde få ett jobb på ett näraliggande motell (den där Business Degree in Hospitality and Tourism var alltså money well spent) pga de gillade nog inte mig plus att vet ni hur jävla lite de betalar sin personal - jag dog typ - så bestämde vi att maken ska leta efter mera jobb. Det har gått ok, eftersom jag är så bra på att skriva en CV.

Så ja. Dags att dra ner på kaffe och croissanter (kaffe och croissanter är svindyra i det här landet) och fundera lite mera på ekonomin. Till vidare. Det brukar ordna sig. 

Inte fan tänker jag städa motellrum för 200 spänn i timmen i allafall. 

Puppy

Beach Perfection

Valpen

Berättade jag förresten det, att Bönan bröt sitt andra ben för ett tag sedan? 

För cirka ett år sedan bröt hon ju benet. Vilket var ett helvete på alla sätt och vis. Så för några månader sedan, mitt i sälja-hus-under-en-pandemi-kaoset så bröt ungen det andra benet. I skolan. Så fick jag tillfälle att sitta på Byrons sjukhus och försöka andas genom en ansiktsmask och hoppas att ingen hade corona. Det var trevligt. Hur som helst så var det inte lika allvarligt som första brottet, men dock. Så nu ska den stelbenta ungen dansa två dagar i veckan, gå på Nippers (typ life-guard träning, det är hardcore) och motion varje kväll. Inget mera daltande. 

Den andra ungen är lite mera robust. Och helt vild. Man hinner knappt med. 

Och så har vi skaffat en hund. 

Var med Lala på djuraffär och letade efter hundmat och koppel och sådant som man behöver. Hundfan har redan kostat mer än bebisen. I allafall så skenade Lala runt i affären och rev ner saker, kastade sig på hundsängar och ylade av glädje varje gång hon såg en bild på en hund (vilket var ofta, eftersom allt hade bilder på hundar där). Tjejen som hjälpte mig såg ut att undra vad i hela friden jag skulle skaffa hund för. Kunde till viss del hålla med. Men... en valp alltså! 

Skönhetstips

 Jag tänkte börja ge lite hälso / skönhets tips här på bloggen. En kompis idag kommenterade att jag ser så fräsch och snygg ut. Så jag listade spontant mina tre bästa tips. 

1. Sov aldrig

2. Motionera aldrig

3. Ät croissanter nästan varje dag

Då kan du också se ut som jag! 

Uppdatering!

Nu ska jag uppdatera alla som läser, det vill säga mest mig själv, om senaste tiden! 

Det har blivit sådär att "jag" är sista prioritet. Det är ungarna först såklart, sedan makens jobb (eller som jag brukar tänka på det "hobby") sedan skolan, husarbete, Bönans ben och all motion hon behöver, och så var det detta med huset som skulle säljas; vilket innebar såååå mycket städ och såååå mycket trädgårdsarbete - det var fan aldrig klart där, och inte blev det asmycket bättre av att skuldsätta sig och renovera heller. (Eller jo, det blev det ju. Men jag var liksom inte nöjd ändå.) 

Var helt totalt inställd på att hålla på sådär i minst ett år, innan jag ens skulle börja gnälla. Minst ett år kommer det att ta att sälja, tänkte vi, sen kan vi överväga att ge upp. För egentligen, vem säljer mitt under en pandemi, då folk förlorat allt och ingen har några pengar? Och ingen kan resa och alla är rädda och pressen anser att husvärden kommer att gå ner med 30% (eller 100% beroende på hur vänster journalisten är). 

Men så skedde ett under. En mycket rik (helt opåverkad av pandemin) och skitsnygg karl från storstaden med en mycket dyr bil och en mycket vacker fru råkade befinna sig i Byron när deras hemstad gick in i lockdown. De ville inte åka hem. Hmm, tänkte karln. Jag har faktiskt i flera dagars tid funderat på att köpa mig en liten strandstuga - typ ett litet skjul - i Byron... att renovera upp... Sagt och gjort. 

De köpte vårat hus. Skjul. Men i alla fall. Nu slipper vi skjulet! 

Det andra fantastiska var att vi hade gjort PRECIS det vi inte skulle göra, och vi hade hittat det hus vi ville köpa. Det var mycket spännande under en tid (jag mådde illa i minst en månad och ingen sov) på grund av alla turer fram och tillbaka (vi har det, nej vi har det inte, vi har det, nej nu går det åt skogen! osv). 

Men slutligen hade vi en jävla tur, och hux flux bor vi nu i VÅRT hus i Brunswick Heads. 

Det här huset känns mera "oss" än skjulet. Skjulet kändes alltid lite för fint för oss. Det VAR alltså inte ett skjul. Utan ett jättefint, svindyrt hus precis utanför Byron Bay. Som alltid var lite för mycket för mig. Men nu har vi hittat hem. 

Och nu jäklar ska vi ha en hund. 

Fasta, igen

Provar periodisk fasta med början idag. Jag typ svälter hela dagen och tänker endast på mat / fasta. 

Maken kommer från jobbet kl 15 och jag frågar hur det gick. Han bara "med vad?" 

Jag "fastan." Så fucking klart. 

Han "vad, fick jag ingen frukost?" 

...

... 

...