Jag är alltid hemma. Eller i bilen. Terrible Two gallskriker bara man kommer nära bilen. Kvider "no, no, no" med hjärtskärande röst när man trycker in henne i bilstolen så att folk runtomkring antar att man håller på att strypa henne. Men bilstolen är inget hinder för Terrible Two. Hon har snart sina armar ute, drar ut bältet och glider ner på golvet där hon nöjt försöker öppna dörren. Panik. Maken anser att jag borde ta det lungt, ungen kan inte öppa dörren. Tror han, ja. Jag tror det är en tidsfråga.
Tänkte igår att det är skönt att slippa jobba i allafall. Om man då inte räknar kid-wrangling och hushållsarbete som jobb. För i så fall så jobbade jag 14 timmar igår. Utan rast. Fast jag vet inte om jag skulle kalla det jobb ändå. Det är väl... livet?
No comments:
Post a Comment