För ett par månader sedan, den 7:e Maj -21, dog min pappa. I Sverige. Han var 64. Han var som lyckligast när han fick vara hos sin mormor när han var liten, hans mormor hette Linnea. Hans morfar hette Linus. Jag tror de hette Jansson i efternamn. Detta visste inte ens jag när han dog. Nu känns det ändå viktigt att komma ihåg det.
Jag visste sedan början av året att pappa var sjuk. Dagen innan min födelsedag fick jag definitivt reda på att han skulle dö. Snart. Och här sitter jag i Australien, medan världen är i panik över ett virus. På grund av covid får jag inte åka hem. Eller jag kanske får, om jag ansöker om tillstånd. Men det går inte att säga om det går att komma tillbaka eller inte. Det finns australiensare i världen som har försökt ta sig hem i 18 månader. Jag kunde inte riskera att inte kunna komma hem till barnen. Det fanns ingen chans.
Jag funderade på att ringa. Jag skulle göra det. Kanske borde gjort det. Jag skulle skriva ett brev. Men inget blev av.
Tillslut var han så dålig att han åkte in på sjukhus. De trodde han hade tid, han skulle in på någon långvårdsavdelning. Kajsa skulle komma tillbaka nästa dag med en väska packad. Jag skulle ringa upp på facebook. Min syster, hans andra dotter, bor i Stockholm - men hon hade covid...
När Kajsa satt på bussen nästa morgon så ringde de upp henne och sa att hon måste skynda sig. Tiden var slut.
Jag ringde då. Gråtandes och panikslagen såg jag hur han låg i en sjukhussäng med slangar överallt, medan han rosslade efter luft då han sakta kvävdes till döds. Lungcancer.
En hård död.
Han sover, sa Kajsa. Ring lite senare när han är vaken. Samla dig lite, så pratar vi sen.
Halva natten väntade jag. På att han skulle vakna.
Sedan dog han.
Man får inte alltid säga farväl. Det blir inga sista ord. Inget blir sagt, i döden liksom i livet.
En hård död.
Pappa, förlåt att jag inte sa farväl. Förlåt att inget blev sagt.
Tack för att du kom hit tre gånger. Tänk det, du var här tre gånger. Vi sågs för bara lite över ett år sedan, när jag fyllde 40. Du har träffat mina barn. Och jag vet att du måste ha varit så glad över min systers två pojkar. Du finns här. Vid Julians. Vid Captain Cook beach. I Byron. I Stockholm. I Häverö. Du sitter som 80-åring på din altan, vid ditt röda hus, iklädd en rutig skjorta - och ser ut över landsvägen. Kajsa sitter på trappen. Hej, säger jag. Det var inte igår..!
Tills vi ses igen.
Nu får det fan ta och sluta regna.
Förra året brann det överallt, vi var redo att ta våra väskor och dra - i år regnar det. Nu har det regnat så mycket så att det är blött överallt. Det är svårt att beskriva. Det blir nog inte så i Sverige. Det är liksom inte samma mängder regn. Här kan det regna på ett dygn vad det regnar under en hel svensk sommar. Och det kan regna så mycket varje dygn, i tre veckor. Fem. Tre månader. Det liksom glömmer att sluta. Efter regn kommer storm. Och hagel. Sen börjar det regna igen.
Lakanen är blöta. Handdukarna torkar aldrig. Alla kuddar är fuktiga och möglar. Kläderna i garderoben. Jag tvättade typ allt pga det luktade mögel. Men det torkar ju aldrig så det var nog en dålig ide. Det blir grönt och vitt mögel på alla ytor man inte torkar av varje dag, typ bokhyllor och fönsterkarmar. Alla hostar på nätterna. Det är helt sjukt, sluta fucking regna!
Här lever man ett med naturen.
Maken lägger en sked jordnötssmör i mixern, och stoppar skeden i munnen, vilket han tydligen aldrig kommit på att göra tidigare. MMM, säger han, GUUUUD vad gott, man skulle kunna äta jordnötssmör direkt ur burken med en sked!
Jaha, säger jag och försöker låta förvånad, maken har alltså inte märkt att det går åt fyra burkar i veckan. Att vi spenderar för mycket pengar på matvaror, det har han märkt i största allmänhet. Säger till mig att handla mindre, speciellt dyr skräpmat typ vegansk ost och majonäs. Gnäller sedan surt när det bara finns torkade linser och bönor hemma. Vilket jag anser är så typiskt karlar, så att det nästan blir komiskt. Jag blir alltså inte ens arg.
På grund av hur jävla dyrt allting plötsligt är (elräkningen, ELRÄKNINGEN!!!), så ville maken att jag skulle skaffa ett jobb. Det gick sådär. Jag är ganska bra på att skriva en CV. Men sen blir det värre, när man ska... göra grejer. Prata med folk, och... jobba.
Dessutom tvivlar jag på att maken skulle kunna stanna hemma med barnen, han vet till exempel inte ens var städprodukterna står. Inte för att han skulle ta sig tid att trycka på "on" på diskmaskninen. Och han kan inte laga mat. Etcetera, etcetera. Så när jag inte kunde få ett jobb på ett näraliggande motell (den där Business Degree in Hospitality and Tourism var alltså money well spent) pga de gillade nog inte mig plus att vet ni hur jävla lite de betalar sin personal - jag dog typ - så bestämde vi att maken ska leta efter mera jobb. Det har gått ok, eftersom jag är så bra på att skriva en CV.
Så ja. Dags att dra ner på kaffe och croissanter (kaffe och croissanter är svindyra i det här landet) och fundera lite mera på ekonomin. Till vidare. Det brukar ordna sig.
Inte fan tänker jag städa motellrum för 200 spänn i timmen i allafall.
