Dagis

Provade sängen idag igen, ungen hur trött som helst - men hon bara kollade på mig och så... la hon upp ett flatgarv. Att detta ens är möjligt när man är under 2? Så jag skrattade, hon skrattade... vad gör man liksom. Återigen säger ungen lillgammalt "car" och så varde...

Är lite orolig över hur det kommer att lösa sig när hon nu ska börja på Daycare nu på Tisdag. Vi fick en dag! EN! Woooooooop!!!
Jag var en av dem som inte trodde jag skulle vilja sätta mitt barn på dagis; för att jag själv hatade det. Men Bönan och jag kunde inte vara mer olika. Hon är utåt och social, hon älskar andra männsikor, och andra barn. Och det är ju bara en dag i veckan. For my sanity. Men vad händer alltså om dagmamman inte kan få Bönan att sova (baaaaahahahaha), blir hon utsparkad då? Kan tänka mig det - nej, henne får du allt ta hand om själv... här har vi bara välartade barn. 

Min grand plan att lära känna en massa mammor med barn i samma ålder så Bönan kan få leka varje dag har ju liksom inte funkat sååå himla bra. En sak jag börjat inse är att jag måste acceptera mig själv som jag är. Jag är inte social, i princip ogillar jag andra. Inte ALLA andra så klart, men ni vet; de flesta. * Och de gillar inte mig heller. Så istället för att älta detta och känna att det är fel... så kanske man borde acceptera det? Här är jag, jag gillar mitt eget sällskap. Men dock. Bönan måste ju få leeeeka.


*Här ska jag för säkerhets skulle betona återigen att det finns männsikor jag gillar vääääldigt mycket. Men de bor i regel inte next door om man säger så. Några bor i Sverige. Nån bor i USA. Nån bor utanför London. Nån bor, senast jag kollade upp saken, i Dubai. Och dit vill jag inte åka.