Utbildning?

Plötsligt strömmar det hit Marabou chokladkakor som jag förstås trycker i mig. Make it stoooop! Eller jag menar, tack. 

Hade höga ambitioner för ett tag sen, och skulle minsann börja plugga igen. Psykologi, hade jag tänkt. Kollade upp saken lite halvhjärtat så där som man gör (dvs man googlar lite på distanskurser). 

Jag vet inte. 10 år skulle det ta? Det känns... allvarligt? Det finns ingen bra översättning på svenska för "commitment" som verkligen beskriver det bra, men låt säga åtagande. Jag kan inte... åta mig ett projekt på 10 år. Eller? Eller har jag redan gjort det (dottern)? Borde det därför ej spela roll om jag tar på mig ett 10-årigt uppdrag, eftersom jag typ redan är... fast? 

Nyligen sa jag till en vän nåt i stil med "jag har förstått nu att jag aldrig kommer hem igen." Vännen ställde sig frågande. Va? Du har ju bott i Australien mer eller mindre permanent sen 2002? Du är gift. Du äger ett hus. Du har en två-åring. What gives? 

Jag tror det var just detta med 2-åringen. Plötsligt kollar vi på förskolor. På skolor. Jag funderar på vilken framtid hon ska få. Vart ska hon bo? Vilka ska omge henne? Och det var inte förrän då jag fattade... this is it. Valet är fattat redan. Det är Byron Bay. Vi kan inte ta vårt pick o pack och dra till Bali. Eller Thailand. Eller ens Sverige. Inte nu. 

Nej, jag hade faktiskt inte fattat det. 

Plötsligt är det så mycket som känns för sent. Det där man ville göra. Den man ville träffa igen. Utbildningen. Jobbet. Landet. 

Vad är nästa steg? Dags att hitta fram till det. 

En kurs i psykologi?