Thursday 19 November 2015

Akuten

Enligt lagen om alltings jävlighet, samt förstås det faktum att allt alltid är mycket läskigare på natten - så beslutade vi oss för att åka in till sjukhuset akut med Bönan i måndags kväll vid 22-tiden (läggdags).

Hon hade andats rossligt och ytligt ett tag men hon verkade må bra och var rätt så lugn. Men efter att hon somnat blev det liksom värre. Eller jag upplevde det som värre. Ska jag somna nu, tänkte jag. Tänk om hon slutar andas när jag sover? Sökte på Google. Överallt står det givetvis om ditt barn har svårt att andas och andas mer än 40 gånger på en minut, åk in akut. 40? Räknar. Lyssnar. Räknar. Sliter upp ungen ur sängen. Dags att åka till akuten.

På akuten, i alla fall i den här i stan, så förväntar de sig lite att man ska vara en hysterisk förälder som stör dem i deras jobb pga unge med ont i örat eller dylikt. Så länge man inte sparkar in dörren och springer in Hollywood-style och gastar efter en doktor så får man snällt stå där och fylla i ett formulär samt vänta på sin tur.

Bönan gjorde sin vanliga grej och bestämmde omgående att hon hatade sköterskan, och minsann inte skulle acceptera någon som helst form av undersökning. Tyvärr måste man förbi sköterskan för att träffa doktorn. Vi blev utskickade till väntrummet igen och jag grät och sa till maken att de kommer skicka hem oss, de får ju inte undersöka henne, hon vägrar ju! 

Som tur var hade doktorn vart med förr. Han drog fram sin mobil och lät Bönan glo på Peppa Pig (det bästa hon vet, för vi har ju ingen TV...) och därmed underkastade Bönan sig undersökningen.

Ingen skön känsla när doktorn äntligen fick lyssna på dotterns lungor, såg mycket bekymrad ut, och sa jooo, hon är riktigt sjuk. 

Varpå vi fick det tvivelaktiga nöjet att åka ambulans till Tweed Heads, där Bönan föddes.

Sammanfattningsvis trodde den första doktorn att det var lunginflammation - men det trodde de inte i Tweed (pga gjorde röntgen). De trodde stenhårt på astma, det märkte jag tack vare alla deras extremt ledande frågor. Vi fick åka hem följande dag med astma-medicin att trappa ner på, men den förhoppningen att det helt enkelt vart ett virus med astmaliknande symptom. Dessa kan komma tillbaka, eller också inte. Det vet vi inte nu. Men hon svarade bra på medicinen. Det negativa med den medicinen var att den orsakade... hyperaktivitet. Hos en unge som liksom redan aldrig vill sova. Fan, vad trött jag har varit kan jag säga. Jag funderar på att själv prova lite medicin och se om även jag blir klarvaken och super aktiv.

Alltså jag vet att jag tjatar men... jag är så trött nu så att jag tror min hjärna börjar stänga ner. Jag hörde själv hur virrigt och osammanhängande jag pratade med olika doktorer i Tweed, hur jag hela tiden sa did I already say that och what day is it now, till exempel. Jag har noll tidsbegrepp och vet ofta inte om fem minuter eller tjugofem har passerat.

Det är inte bara Bönans fel. Hon sover ju så klart. På natten sover hon många timmar i sträck. Men jag kan ju inte sova. Jag är rädd att bli väckt. Och ofta blir jag det. En normal människa hade då kunnat somna om - men jag kan inte. Det går inte. Senaste veckorna har det var hopplöst. Så fort jag faktiskt somnat har hon vaknat. Hon är bara vaken nån minut. Men det räcker. Då kan jag vara vaken hela natten. Känna mig utmattad, förbannad, förvirrad, oförmögen att minnas enkla saker - glömmer konsekvent namn och datum, gör inget om det inte står i kalendern.

Men i alla fall - Bönan är OK nu. Fy vad rädd jag var.




3 comments:

Anonymous said...

Låter apjobbigt och fruktansvärt, men väldigt skönt att hon är bättre nu. Hoppas du får lite sömn snart, man blir helt klart lite ding annars...

Charlotte said...

Lilla bönan <3 Massa krya på kramar från mig. Och hoppas du kan sova. Kanske ska du köpa dig två hotellnätter, ensam? Så ingen kan störa dig. Mitt bästa tips :)

Anna said...

Jaaa jag åker på semester! Alltså tänk... ett par nätter på hotell. Roomservice... det gör jag i Sverige nästa Juni!! :-)