Skola

Så fort vi kom hem så drog Bönan på sig ett virus och hosta. Naturligtvis, tillbaka i the hotzone (förskolan). Så under ett par veckor nu så sover Bönan uppe hos mig, och maken sover i Bönans rum.

Eller "sover" är nog förresten fel ord.
Slumrar, tröstar, torkar slem, duschar Bönan, tvättar lakan, spelar Barnradion och så vidare. Men för enkelhetens skull brukar vi använda ordet "sova" för att sammanfatta dessa aktiviteter om de infaller nattetid.

I övriga nyheter kom vi in på skolan vi vill att Bönan ska gå på! Detta är en extremt stor världsnyhet. Det är nämligen omöjligt att komma in på just den skolan.

Steg ett var att vi fick en intervju. Natten innan denna intervju (som ej gick att flytta fram) var Bönan igång med hostan som vanligt - men även något annat verkade vara fel. Hon skrek och levde om som en besatt (alltså jag faktiskt övervägde den möjligheten och googlade lite på exorcister i närområdet). Tillslut arbetade jag fram att ungen hade tandvärk..! Hon håller på att få permanenta tänder, som brukar komma in tidigast i 6-års åldern.

What?!? The struggle is real. Vi har med en brådmogen Böna att göra.

Hur som helst så hade vi världens sämsta natt, men det vara bara att pallra sig iväg till intervjuen. Jag och maken var lugna och fina och verkade säkert inte det minsta panikslagna. Bönan kickade off med en 15 minuter lång hostattack. Sedan satt hon sig i mitt knä, begravde huvudet i min klänning och upprepade flera gånger "mamma I want to get out of here."

Kolungt och stencoolt tackade vi för oss och gick. Sen grinade jag i bilen på vägen hem.

Men vi kom in!!!!!

Lilla Byron

Vi besökte Stockholm innan vi flög hem.

Där blev jag som vanligt påmind om hur dåligt lokalsinne jag har. Sjukt dåligt. Maken blir riktigt irriterad på mig när jag inte kan lära mig hitta till tunnelbanan som ligger typ två minuter bort. Eller jo, efter tre dagar hittade jag dit. Men då skulle vi åka hem.

Jag är officiellt en aussie lantis nu. Skulle lika gärna kunna glömma svenskan helt. Sådant vet Stockholmare instinktivt. Beställde lunch på ett ställe som var mycket coolare än vad jag är - servitören kände sig manad att näsvist tillrättavisa mig när jag beställde på fel sätt i baren, agera som om han gjorde mig en tjänst som serverade mig - samt dra skämt om folk som dricker alkoholfri öl med sin kollega, medan jag stog kvar vid baren.

Jag känner igen typen. Too cool for school. 

Skönt att vara tillbaka i Byron där det finns två huvudgator, det anses normalt att vara vegetarian och beställa alkoholfri öl (eller typ en matcha latte) och man är facebook-kompis med sin barista.

Hemmavid

Då är vi hemma från Sverige där vi i tre veckor ätit endast bröd (jag) och sojakorv (Bönan) under ihållande gnäll om kvaliteten på maten och kaffet i Sverige (maken).

Flygresan var skitkul. Alltså verkligen kanon.

Haha. Nej då, jag bara skojar.

Det blir jävligare ju äldre man blir, tror jag. Men man kommer liksom in i en andra andning. Allt bara rullar på. Ett par svåra stunder blev det förstås, varav en minnesvärd stund var när jag ritat med Bönan i vad jag var säker på måste ha varit minst två timmar - och det visade sig ha gått endast 45 minuter.

Samt att på både dit- och hemresan utvecklade Bönan en effektiv teknik för att tortera mig; varje gång jag lyckades somna väckte hon mig omedelbart. Jag försökte få henne att sluta genom att först böna och be, sedan hota. Men det funkade inte. Sista gången hon väckte mig (innan jag gav upp alla försök till att sova) så till och med log hon illmarigt och fnittrade fram "nu måste jag kissa... du måste ta mig till toaletten." Det var bara att lyda.

Maken vilade hela hemresan pga han var den som skulle köra oss från Brisbane till Byron i vår bil. Så han antydde att om han inte fick vila skulle han krocka. Det hade han säkert rätt i.

Glutenfritt

Förra året följde jag en glutenfri diet, av olika anledningar, men nu har det testats och meckats och detta har lagts på hyllan - därför går jag i år in för att äta så mycket gluten som möjligt.

Heja Skogaholm.

So long...

Sen utvecklade sig den där infektionen till lunginflammation (eller hur)- och därmed gick hela min plan (göra yoga tre gånger i veckan, lighthouse walk två gånger i veckan - minst, och bli extremt fit innan vi åker till Sverige) om intet.

Vi åker till Sverige på Måndag. Jag har knappt orkat gå upp för trappan på en månad. Men jag har hunnit kolla på svenska serier på SBS i alla fall...

Nu har jag tagit tillräckligt med antibiotika för att ta livet av den värsta bakterien i östra Australien, och därmed även alla goda bakterier som tidigare levde (antogs leva) i min mage.

Nice to know you.
So long everybody.
See you on the flip side.

Och nu blir det... long haul flight!!! 

Ok, that's it.

När vi kommer hem är det fan i mig jag som går en kurs i meditation. Om det är nåt jag lärt mig av att bo i Byron Bay så är det att det är jag som genom mina tankar manifesterar min verklighet.

Skärpning nu Anna, för helvete. 

En runda till akuten

...dock inte med Bönan. Hon har varit oförskämt frisk faktiskt, ta i trä.

Jag åkte själv då jag lyckades bli övertygad om att jag hade hjärnhinne inflammation. Ja det var mamma som trodde det. Alltså googla "meningitis" - det är exakt det jag har. Exakt.

Meeeen icke. Jag erkänner att jag inte är någon doktor. Tur för patienterna.

Min doktor såg ut att vara typ 18. Han sa direkt att jag inte hade meningitis. Har man det så kör man nämligen inte sig själv till akuten och går in på egna ben. Hepp. Och det gick ju inte att förneka att jag just gjort det.

Enligt mig så var besöket därmed över och jag tänkte dra hem, men doktorn inisterade på att dra några tester och klämma överallt.

Sen påstod han att jag har odiagnoserad urinvägsinfektion som nog spritt sig till njurarna. Återigen försökte jag styra in konversationen på min överjävliga huvudvärk, men det hade jag inget för.

Nix, antibiotika ska vi ta nu. Faaaaan. Precis vad mina stackars magbakterier vill ha.

Ibland känns det som att det råder allmänt lågtryck i livet. Just nu har vi bara skitväder, jag tror jag körde sönder bilen i ett pothole igår, huset går inte att sälja och jag är konstant sjuk.

Får nog meditera på det här.

Det kanske är jag som gör att det regnar hela tiden?

En annan dag...

Fler terrordåd i Europa, inte utan att man misströstar en aning. Folk är dumma i huvudet. Världen är åt helvete. Våra barn kommer att hata oss för att vi satte dem till världen. Med rätta. 

Eller? 

Är det möjligt att fokusera på det positiva i världen? Är vi verkligen på väg någonstans? Finns det nån mening? 

Måste fylla i formulär med frågor för skolan vi vill att Bönan ska gå på. En är frågorna är "Vilken roll spelar Spiritualitet i ert liv?" 

Hmm. Hmm. Fråga mig en annan dag... 

Igår var Bönan och jag på Ponny-klubb. Eller vad det heter. Hon fick rida i en timme. Sen skulle alla ungarna prova på voltige. 

Voltige!!! 

Jag tänkte - neeej, inte sätter de upp Bönan på den där enorma hästen och säger åt henne att göra lite yoga. Men det gjorde de! Herregud. Då blev det ganska spirituellt faktiskt - jag satt vid sidan av och såg avslappnad och cool ut, medan jag tyst bad snälla Universum / Gud, låt henne inte trilla av. 

Och hon trillade alltså inte av, varpå vi kan dra slutsatsen att Universum existerar. 

Tandkräm

Det här kan vara den mest pretentiösa tandkrämen maken någonsin köpt. Kanel någon?

Smarta Bönan

Ja, det lät ju deppigt sist. Jag kan säga att maken fortfarande inte tvättat bilarna. Han kanske behöver terapi.

I övrigt är det helt OK. Världen verkar vara full av terrorister och annat jävelskap. Börjar oroa mig för Sverige-resan i Juli. Undrar om jag ska be min doktor om Xanax? Förmodligen ingen bra ide när man har en addictive personality? Det vet iofs inte min doktor.

Det är liksom ena sidan av tillvaron. På andra sidan tillvaron var jag på en Conscious Parenting Workshop i helgen, och lärde mig om barns utveckling och barnuppfostran enligt Steiner. Så försöker jag skapa en tillvaro för Bönan där allt är liksom lugnt och magiskt. Det går väl sådär. Dessutom tror jag Bönan är så himla smart, hon ser rätt igenom mig. Hon vet att det är noll screen time för henne, men så fort hon lagt sig ligger maken och jag i sängen och glor på Bron och käkar choklad. Hon har koll.

Om jag försöker smörja in henne med olja för att centrera och lugna henne till exempel, då gömmer hon sig i duschkabinen och skriker "Du får inte sätta det där på mig, det är äckligt!"

Hon är bra på svenska i alla fall. Win.

Tankar

Ibland finns det liksom inget att säga - det blir bara vulgärt om man försöker skriva om det och alldeles speciellt vulgärt om man dessutom försöker vara lite rolig.

Makens nära vän och bandmedlem (själva talangen bakom bandet skulle man kunna säga) blev sjuk.

Först visste man inte exakt hur sjuk, men nog trodde han att han skulle genomgå någon form av behandling och sen bli bra igen. Det trodde han ända tills han dog. Bara några månader efter diagnos. Som inte ens var en ordentlig diagnos. Mest bara "vi tror..." och "vi tror inte..." och sånt.

Och så dog han då.

Vi var på hans wake (jag googlade detta ordet och på svenska är det "likvaka" - herregud! Det ordet tänker jag fan inte skriva igen).

Wake alltså. Begravningen var nog bara för familjen. Ett par olika band som han var inblandad i spelade, och hans dotter och mamma talade. Självaste Jeff Martin från the Tea Party sjöng en sång. I detta lilla rummet för typ 100 pers. Alltså om du läser detta och inte har en aning om vem han är så kan jag i alla fall lova att jag var något starstruck. Men det var ändå så jävla sorgligt. Och att hans mamma talade fixade vi inte alls. Herregud.

Jag har faktiskt aldrig sett maken så nere. Han grät i flera dagar. Han har i nuläget inte tvättat bilen på typ två månader - minst sagt okaraktäristiskt.

När sådant här händer blir man akut medveten om sin egen dödlighet. Han var i vår ålder. Liknande livsstil. Inget att "skylla på." Han bara dog. Då ställs man inför frågan; kan man verkligen leva som om varje dag kunde vara ens sista? Hur gör man då? Är det ens möjligt? Om man dog om tre månader, eller tre veckor eller whatever, vad skulle man då ångra att man inte gjort? Att man gjort? Jag skulle typ ångra alla gånger jag städat badrummet... men samtidigt kan man ju liksom inte aldrig städa badrummet.

Den typen av tankar.

Även tankar på att förlora ens barn. Sånt som inte får hända. Dör mitt barn då tar jag livet av mig.

Den typen av tankar.

Men livet går vidare.